38 år av trogen tjänst - fick sparken efter en stroke.

När jag ställer er frågan om hur man blir en lycklig och självständig samhällsmedborgare så skulle nog flera, om inte flesta, av er svara att det beror på att man har en egen försörjning i form av ett stabilt yrkesliv som man kan leva ett gott liv ur, eller åtminstone kunna betala alla de basala räkningarna med. Och att de flesta av er skulle svara så lär inte vara så konstigt eftersom vi i Sverige stoltserar över att kunna vara självständiga individer som hårt och lojalt försörjer sig själva utifrån sina fasta och stabila tjänster i vilket vi kan jobba flera år inom. För vi är fostrade att vara dugliga och lojala medarbetare när det är dags för oss att träda in i den svenska arbetsmarknaden. Men vad händer om, när du väl har fått ett yrke och trots flera decennier av lojalt slit och arbete hos dem, vare du har offrat tid, energi och kanske t.o.m. hälsan åt deras vägnar, så visar dina chefer inte samma nivå av lojalitet till dig tillbaka? Att om du t.ex. får en stroke mitt under jobbet efter nästan 40 år av lojal tjänstgöring, och trots att du återhämtar dig sakta men säkert efter denna stroke och lojalt jobbar efter din bästa förmåga åt dina chefer, så ger dem dig sparken och behandlar dig som en förbrukad vara, vare du får inte ens ett tack för att du har gjort för dem? Det skulle nog vara förjävligt för er, värt den förtvivlan och upprördhet som ni då skulle nog känna. Att enbart p.g.a. en sjukdomolycka så blir du plötsligt arbetslös och bort-dumpad av de chefer som du har varit så lojal emot. Om du kan tänka er i detta, då vet ni nog hur Peter Björnfoot måste känna sig nu efter när Bravida gav honom sparken efter sin stroke-olycka, trots 38 år av trogen tjänst, hos er.

En kort historia: Peter Björnfoot är en knegare av den gamla skolan; en hårt arbetande elektriker som har gett 38 av sina bästa år åt Bravida, ett av de största bolagen inom den svenska el-och-VVS-installationsbranschen, som den duktiga medarbetare som han måste ha varit om han lyckades behålla yrket så länge. Men det till trots så skulle såklart ödet vara en jävel och ge honom en stroke, mitt under Covid-pandemin, vilket försämrade hans arbetsförmåga och tvingande honom i en kortare sjukskrivningsperiod. Dock saker och ting såg ut att de skulle ljusna för honom när han gradvis återgick till arbetet från 25% till nästan 100%, men nej. Det räckte inte med att ödet skulle jävlas med honom; helt plötsligt så kände Bravida sig också för sig att de skulle vara jävlar mot honom och gav honom sparken, mitt under den framgångsrika fysioterapin, hälsomässiga förbättringen och allt annat, bara så där. Det spelar ingen roll om att han har varit en trogen medarbetare hos dem i nästan 40 år; så fort han fick ett hälsoproblem så sparkade Bravida ut honom på gatan likt hur en 1800-tals fabrikschef skulle sparka ut en anställd som förlorade ena armen efter den senaste fabriksolyckan. Och utan att de ens betalade honom ett öre som ersättning eller kompensation. För om man ska vara en ondskefull chef, då kan man lika gärna se till man når Mr. Burns eller Mr. Potters nivå. Så nu måste stackars Peter Björnfoot ta till Bravida mot rätten med hjälp av facket för att kräva de ekonomiska och juridiska rätt som vilken normal-fungerande person som helst nog anser att han har fullt rätt att få efter 38 år av trogen tjänst.

Att jag skriver denna inlägg är inte enbart av personlig upprördhet över hur de har behandlat Peter som om han vore en förbrukad vara släng i första bästa soptunnan. Jag skriver detta också p.g.a. oron över hur detta avsnitt utgör enbart ett symtom på en större problem inom den svenska arbetsmarknaden. Och det är nämligen dehumaniseringen inom den som gör att varje medarbetare förlorar sitt mänskliga värde och blir godtyckligt behandlande av sina arbetsgivare, hänsynen och empatin åt dem som bortblåsta. Peters fall är långt ifrån unikt; allt fler medarbetare har fått se sig själva varslade eller avskedade av sina chefer över minsta lilla orsak i en svensk arbetsmarknad som tidigare åtnjöt gott anseende gällande sitt starka anställningsskydd. Och att det har blivit så beror inte minst på att våra politiker, sannolikt p.g.a. lobbyistisk inflytande från arbetsgivarorganisationer, har gjort allt för att försvaga medarbetares anställningsskydd till den grad att det närmar sig 1800-talets nivå, vare folk kan förlora yrket efter chefens minsta lilla ryck. Resultatet är att vi har fått en allt osäkrare arbetsmarknad vare ingen av oss kan känna sig trygga – en arbetsmarknad som varken belönar din lojalitet eller dedikation. För om du kan få sparken trots 38 år av dedikation, uppenbarar det då inte just hur litet dagens arbetsgivare värderar din lojalitet av den typen som Peter hade gett? Och inte bara det: att de kan göra det utan att ens behöva betala ut kompensation till dig visar på hur den maktbalans som en gång fanns emellan arbetsgivare- och mottagare håller på att tippas över hos de större aktörerna vare den lilla människan som bl.a. Peter, och nog de flesta av oss, kommer att utsättas allt oftare efter deras godtycklighet och (o)nåd. Och är det någonting historien har visat oss är att en tippad maktbalans alltid leder till konflikter och social oro.  Och större konflikter kommer det att bli om arbetsgivare som Bravida utnyttjar den alltmer ojämlika maktbalansen för att kunna behandla sina anställda som levande förbruksvaror med alltmer omänsklighet och empartibrist. Konflikter som vi ser hända allt oftare i bl.a. Frankrike, Polen och Bangladesh när de allt osäkrare arbetsmarknader leder till vildstrejker, arbetskravaller, arbetsockupationer, större ekonomisk ojämlikhet, m.fl. Visslingen har vi i Sverige sluppit de mer akuta former av arbetskonflikter, men om det fortsätter att gå i samma takt som i resten av världen så kan konflikterna emellan de starka arbetsgivarna och de allt mer marginaliserade medarbetarna öka till den nivån att vi kanske snart återser 1800–1900-talets typer av arbetskonflikter.

Och ännu en sak som fallet med Peter visar på är den enorma respektlösheten mot våra lagar inom bygg- och installationsbranschen. För enligt hans fackligt juridiska representanter så kan Bravida ha agerat olagligt när de sparkade honom utan ersättning eller erbjudande av en annan tjänst anpassad efter hans sjukdomshandikapp inom sin koncern. Om de faktiskt är så (vilket med störst sannolikhet det är) så visar fallet att Bravida känner sig så arrogant själv-godtyckliga att de till trots mot lagen för anställningsskyddet kan sparka en medarbetare enbart för att de kände för det utan att ens frukta för en juridisk konsekvens för det. Anställningsskyddet har visslingen försvagats av uppköpta politiker genom åren, men än så länge gäller den. Och att Bravida körde över den för att enbart bli av med Peter visar på den arrogans och respektlöshet som de har inte enbart mot sina medarbetare, men även mot vara lagar och rättsregler.

Dessutom visar deras handling också på deras funkofobi när de valde att sparka Peter p.g.a. hans sjukdomshandikapp istället för att anpassa hans tjänster hos dem så att han ändå skulle kunna försörja sig själv. Och funkofobin inom den svenska arbetsmarknaden är ett enormt problem som inte uppmärksammas tillräckligt oftast. För trots att man i Sverige älskas att skryta om hur alls-inkluderande/woke alla är, så är handikappade medborgare en av de mest marginaliserade samhällsgrupperna som sällan får chansen till ett första steg in i arbetsmarknaden och därmed in i ett eget, självständigt liv, och om de ändå får det så finns alltid risken att så fort deras handikapp blir känt eller allt för uppenbart så blir det adjö men ingen tack ut genom dörren, som t.ex. fallet med lokföraren med aspergers eller Peters egen fall visar på.  Och jag slår vad om att Bravida är ett av de bolag som älskar att skryta om hur alls-inkluderande/woke de är fram tills när en av deras medarbetare drabbas av ett arbetsstressrelaterat handikapp; då är de villiga att bryta både mot diskrimineringslagen och mot de allmänna samhällsprinciperna för att göra sig med denna medarbetare, vare deras sanna natur som respektlösa, empati-bristande sociopater uppenbarar sig.

Detta omänskliga behandlingen mot Peter från Bravidas sida, samt liknande fall, är någonting som behöver bli mer uppmärksammade inför allmänheten såvida de inte vill att de arbetsrättigheter som tidigare generationer har bokstavligt talat betalat med blod för att garantera åt oss, ska försvinna likt nog hur aktörer som t.ex. Bravida vill att de ska. Därför anser jag att alla ni som inte vill att anställningsskyddet ska försämras ytterligare och att vi ska reduceras som våra chefers godtyckligt utnyttjande förbruksvaror som kan hänsynslöst slitas ut i förtid och sedan slängas ner i arbetslöshetens soptunna, ska ge ert stöd till Peter och hans kamp för rättvisan mot den illa behandling han har fått utstå from Bravida. Ni som är emot att 38 år av trogen tjänst ska belönas med en avskedandet när denne trogna medarbetare hamnar i en akut sjukdomskris – en avskedande som t.o.m. kan vara en brottslig handling – behöver definitivt stödja Peter och andra som har utsatts av liknande fall. Ty enbart med ett starkt folkligt stöd åt de illa behandlande medarbetarna och deras fackliga representanter kan vi återställa den alltmer ojämlika maktbalansen inom den svenska arbetsmarknaden så att den få till sig en mer medmänskligare och demokratisk natur likt som den bör tänkt att ha i 2020-talets Sverige.