Första världskrigets spöke i den moderna världen

11 november är den dag som firas det över hela världen, främst i Europa, åt att det var den dagen då för lite över 100 år sedan som första världskriget tog slut efter 4 år av apokalyptiskt, förödande stridandet och bombandet som tog livet ur cirka 8-20 miljoner människor, orsakade nämn för livet för långt många fler och som kom att traumatisera en hel värld och generation. Kriget gjorde det också möjligt för den spanska sjukan att bryta ut, vilket ledde till att ytterligare 50-100 miljoner människor dog som flugor.

20-100 miljoner människoliv släcktes på knappt 4 år i ett krig som folk även idag inte vet exakt varför det krigades för. Vad folk visste dagen efter – den 12 november 1918 – var att hela världen hade blivit till en sönderbombat massgrav, som om det hade varit ett krig mot livet i sig självt. Det enda som folk förstod den dagen vid krigsslutet var att oavsett det politiska uttalandet så var krigets sanna segrare döden själv.

Men varför valde en hel värld av människor och stater, som då hade stoltserat sig med att ha erövrat sina djuriska sidor och därmed var kultiverade och civiliserade, att plötsligt starta och utkämpa ett sådant blodigt, massivt krig som det första världskriget? Var det verkligen p.g.a. att en österrikisk ärkehertig blev plötsligt lönnmördad i Sarajevo? Nej, det var enbart den tändande gnistan; orsaken hade en mer komplex natur. Och den kom utifrån den geopolitiska maktkampen staterna sig emellan.

Decennierna innan krigets utbrott så hade världen präglats av intensiva, geopolitiska rivaliteter mellan de stora nationerna gällande kampen om att erövra kontrollen över omvärlden och dess viktigaste resurser och handelsvägar. Det var imperialismens tidsålder, då dessa nationer var besatta med att etablera sina egna stormaktsimperier som skulle skaffa sig kontrollen över hela den geopolitiska arenan.

Det var en tidsålder som var inspirerad av den socialdarwinistiska ideologin om den starkes rätt över den svage, vilket ledde till den hätska rivaliteten emellan de imperialistiska nationerna över deras vilja att bevisa sin geopolitiska överlägsenhet mot varandra. En rivalitet som sakta men säkert ökade allt medan de enskilda imperiernas makt över omvärlden växte och expanderade till den grad att de började inkräkta på varandras territorier.

Den geopolitiska rivaliteten bidrog till att nationerna bedrev en kapprustning vare de tillverkade och köpte dåtidens modernaste vapen och utrustning i mängder i syfte för att försöka skrämma och hota varandra. När 1900-talet nådde sin början så var maktkampen mellan dem redan kokande under ytan redo att explodera utifrån den minsta lilla gnistan - vilket den slutligen gjorde 1914, och det skulle dröja först till den 11 november 1918 innan den massiva inferno blev slutligen släckt.

100 år senare så firar vi visslingen att första världskriget – ”kriget som skulle avsluta alla krig” – nådde sin slut och att freden återkom, och vi kanske tro oss att världen förändrades till det bättre och att sådant krig – med undantaget med den 1939-45 – kommer aldrig att bryta ut igen. Men världen har faktiskt inte ändrats sig så vidare mycket allt sedan 1918.

Tiden av imperiernas geopolitiska maktkamp för kontrollen över hela omvärlden dog inte ut med freden 1918. Den existerar ännu idag, lika aktivt levande nu som då, med gamla och nya spelare på arenan. Dagens stormakter försöker i lika aktiv grad etablera sitt geopolitiska imperium och få kontroll över omvärldens mest viktigaste strategiska punkterna allt medan de försöker hindra varandra från att sno det kontroll de har lyckats skaffa. USA, Ryssland, Kina, Storbritannien, m.m. – de alla försöker skapa varsin världsledande position på bekostnaden av den andre, vilket har lett till att den intensiva stormaktsrivaliteten med dess klassiska kapprustningar och maktdemonstrationer som präglade världspolitiken åren innan första världskrigets utbrott har återkommit. Och denna nutida rivalitet har enbart ökat de senaste åren till den grad att den nya tidens imperier skramlar redan med sina vapen och grov krigsretorik mot varandra och man kan nu faktiskt höra krigstrummorna slå vid horisonten.

Några år innan sin död så sade Otto von Bismarck, den tyska rikskanslern, att det stora europeiska kriget skulle brytas ut av en ”jävla dåraktigt sak i Balkan.” Hans sia visade sig vara sann när det var lönnmordet i Sarajevo i dagens Bosnien som startade första världskriget.

Idag lär det nog inte bli Balkan, men i Mellanöstern eller i Sydostasien som nästa stora världskrig mellan stormakterna lär bryta ut, ty det är där som deras rivaliserande maktkamp är som starkast. Detta lär inte vara så konstigt eftersom dessa områden utgör de geopolitiska nycken till dagens kontroll över de resurser och handelsvägar som hela världen är beroende av. Den stormakt som kan kontrollera hela Mellanöstern eller Sydostasien eller både ock kommer i sin tur att kontrollera hela världen. Därför har de alla fallit sig över dessa områden som en gäng hungriga vargar, redo att slita varandra i stycken om deras hotfulla morrande inte räcker för att avskräcka varandra. Framförallt så hetsar USA och Ryssland mot varandra i Syrien på nästan samma sätt som bl.a. Frankrike och Tyskland hetsade mot varandra i Marocko åren innan första världskrigets utbrott. Eller så hetsar Kina och USA mot varandra i den sydkinesiska havet likt hur Japan och USA hetsade mot varandra åren innan angreppet mot Pearl Harbour 7 december 1941.

Ideologin om den starkes rätt över den svage som motiverade den geopolitik som kom att leda till första världskrigets utbrott är lika aktiv idag som den var då och fortsätter inspirera den konfrontationspolitik som stormakterna bedriver sig emellan, även om de inte erkänner det lika öppet som då. Allmänheten tror visslingen att diplomatin är det som kommer att hindra att denna imperiernas maktkamp från att bryta ut till ett öppet krig. Det var också exakt vad de trodde åren innan första världskriget, ty ingen civiliserad statsmakt skulle väl plötsligt börja kriga och ha ihjäl varandra i miljoner, ännu mindre för en lönnmördad österrikisk kronprins? Men om de begär makt tillräckligt nog så kan – och kommer – de att göra det, och då kan ingen form av diplomati att förhindra det. Det hindrade inte första världskriget att bryta ut, eller den andra, och lär inte hindra det tredje om rivaliteten mellan t.ex. USA och Kina når den punkt då ett öppet krig anses vara den enda utvägen hos deras härskare.

Världen kan fira 100-årsdagen för första världskrigets slut så mycket den vill, men så länge den typ av internationellt maktpolitik som ledde till imperiernas storkrig 1914-18 fortfarande existerar så lär ingen världsmedborgare leva säkert. De proxikrig mellan stormakterna som härjade runt om i världen perioden innan första världskrigets utbrott har åter gjort sig hörda på de strategiskt viktiga geopolitiska områden som stormakterna begär kontroll över, som t.ex. Syrien, Jemen och Sydkinesiska havet, och om inte denna politik av imperiernas maktkamp inte förändras inom snarast, då bör man vara orolig över att första världskrigets spöke kommer att härja över världen igen, likt hur den gjorde 1939-45.

Att kriget blev så massakrerande blodigt var för att man använde sig av dåtidens modernaste vapen och applicerade dem till de föråldrade napoleonska taktikerna. Nu kan dagens stormakter använda sig av nutidens modernaste vapen och applicera de till dagens moderna taktiker, därmed har de förmågan att skapa ännu blodigare offer än vad stormakterna kunde för 100 år sedan. Därmed vore ett nytt världskrig bli ännu mer förödande idag än då och jag är orolig att detta krig kan bli en allt närmare verklighet inom snarast nu när man bevittnar den kapprustning och konfrontationer mellan dagens stormakter och just hur mycket gemensamt de har med dåtidens maktpolitik. Det enda som behövs för att detta ska bryta ut i öppet krig idag är en nutida skottet i Sarajevo. Men medan dåtidens generation firade krigsutbrottet 1914 under illusionen att det skulle bli ett kort och snabbt krig med fåtal dödsoffer, så borde dagens generation veta bättre och bör nog vänta med firandet av krigsslutet 1918 för att istället fokusera sin energi åt att uppmärksamma den geopolitiska maktkampen som dagens stormakter bedriver och försöka förhindra att historien upprepar sig självt, ty det kommer den att göra om utvecklingen fortsätter att gå den väg som den gör nu, där den enda utvägen kommer att bli ett nytt imperiernas storkrig.