LO, stöd fristående fackföreningar!!

Den svenska arbetsmarknaden har gått mot en radikal utveckling de senaste åren och man får väl argumentera att det är en utveckling åt fel håll. När Saltsjöbadsavtalet skrevs på etablerades det en jämlikt maktbalans mellan arbetsgivare och fackföreningar som har garanterat och skyddat arbetarnas rättigheter efter nästan ett århundrade av intensiv och ibland våldsam kamp. Men med nyliberalismens tidsålder så har arbetsgivarsidan snabbt erövrat en allt större plats inom denna maktbalans och försvagat det fackliga inflytandet och styrkan inom arbetsmarknaden, oftast med den politiska maktens goda vilja och direkta stöd. Resultatet har blivit att de rättigheter som arbetarrörelsen har kämpat så enormt för eroderas bort ett efter ett, bl.a. rätten till fast anställning, stark anställningsskydd, fri strejkrätt, god pension, ersättning för arbetsskador, osv. Därmed är det kanske nu som det är som mest viktigast att de fackliga krafterna organiseras i en enad front som kan motstå denna negativa utveckling mot en arbetsmarknad där arbetare reduceras till att bli arbetsgivarnas godtyckliga, slit och släng-bara varor.

Men tyvärr så är de arbetarfientliga krafterna mycket väl medvetna om detta och det sista de vill ha är en enad facklig storrörelse som samlar till sig och inspirerar alla arbetare åt att kämpa för sina rättigheter. Så de har spenderat mycket energi och resurser åt att splittra de fackliga rörelserna och manipulera de åt att spendera det mesta av sin tid åt att bekämpa mot varandra än mot det sanna arbetarfientliga hotet. Och de har lyckats delvis, vilket vi har fått se under bl.a. hamnkonflikten i Göteborg, i vilket arbetsgivarsidan lyckades få Transport- och Hamnarbetarförbundet att vända sig emot varandra när de borde ha stått på samma sida. Och det är det som är huvudmönstret; arbetsgivarsidan använder sina lobbyister som t.ex. Timbro för att vända de LO-anslutna och de fristående fackförbunden mot varandra genom att manipulera deras vilja att vara just den fackförbund som förhandlar villkoren med arbetsgivarna samt manipulera deras rädsla att förlora denna förhandlingsprivilegiet till det andre förbundet i klassiskt söndra-och-härska stil. Och medan dessa fackförbund är allt för upptagna med att bekämpa varandra för privilegiet att få vara den som förhandlar med arbetsgivarna så kan arbetsgivarsidan sedan driva genom sin anti-arbetarpolicy som t.ex. inskränkt strejkrätt och försvagad anställningsskydd mitt under näsan på dem.

Men det behöver inte vara så, ty det är inte meningen att fackföreningar ska se varandra som konkurrenter som slåss om arbetsgivarnas gunst och arbetarnas medlemskap, men som bundsförvanter som kämpar en gemensam kamp för arbetarnas rättigheter inom alla branscher. Och LO, i egenskap som den största fackliga organisationen, utgör en förebild åt fackliga aktivister över hela landet oavsett om de är medlemmar inom den eller inte. Därmed har de ett extra stor ansvar med att skapa en enad facklig front istället för en splittrad sådan. Därför uppmuntrar jag LO att de ska visa sitt öppna stöd åt fristående fackföreningar i deras konflikter mot arbetsgivarna. Ty när det handlar om kampen för arbetarnas rättigheter så bör LO göra gemensam sak med de fristående facken för att hindra den interna splittringen av arbetarrörelsen som arbetsgivarsidan begär. Endast en enad facklig rörelse kan fortsätta garantera arbetarnas rättigheter även i dagens arbetsgivarvänliga samhälle, så därför bör fackföreningarna sätta sina konkurrerande intressen åt sidan och kämpa tillsammans för den gemensamma saken. För om inte så kommer annars arbetarnas sak ha en mörk framtid att möta.