När den politiska eliten belönar sig själva.

Till dig som läser denna inlägg så har jag en enkel fråga till dig; har du ett jobb i vilket du har ingen krav på närvaro, du behöver inte sjukanmäla dig eller begära tjänstledigt om du inte känner för att gå till jobbet, du behöver utföra enbart minimalt krävande arbete när du är väl där, du kan extraknäcka hur mycket som helst utan att behöva bry dig om något som lojalitetsplikt eller liknande? Ett jobb i vilket du behöver inte anstränga dig eller ta saker och ting på något större allvar? Och det till trots så åtnjuter du av alla former av privilegier – alla dina rese-, hotells-, försäkrings-, bilkostnader, m.m. betalas med fullt statligt stöd, samt en lön på över 70000 kr/månad som kommer att fortsätta betalas ut till dig minst ett par år efter när du har valt att lämna jobbet. Har du ett sådant jobb? Knappast! Men du önskar nog säkert att du hade ett sådant jobb med alla privilegier och knappt några skyldigheter. Då har jag det goda tipset till dig; bli en riksdagsledamot. För där har du drömjobbet med allting som nyss har nämnts. Och inte bara det; om du väljer att bli en riksdagsledamot så kommer din lön att höjas upp till 71500 kr/månad. En hel del “fuck you” pengar där åt dig, betald direkt ut ur skattebetalarnas fickor.

Men på fullt allvar så bör du som skattebetalare bli upprörd över att dina skattepengar kommer att gå åt till att höja riksdagsledamöters redan löjligt höga månadslöner ytterligare, när de kunde ha gott till det som de är faktiskt tänkt att gå till, d.v.s. till samhällsnyttiga institutioner. Det är pengar som vi enligt samhällskontraktet har betalat in i utbyte för en upprättat och högkvalitativt samhällsinfrastruktur och välfärd, men istället för det så kommer de att hamna rakt ner i riksdagspolitikers egna fickor. Politiker som vi i gott förtroende har valt in i riksdagen i syfte att de ska garantera att våra skattepengar går till det allra viktigaste i samhället. Men när dessa riksdagspolitiker utnyttjar sin maktposition som vi har gett dem i syfte att berika sig själva, då måste vi inse att detta handlar om någon form av kleptokrati.

Och grejen är att medans deras månadslöner ska höjas till den löjligt höga nivån så behöver de inte ta sitt samhällsuppdrag - alltså det som vi som medborgare i en modern demokrati har gett dem – på något större allvar. Hög frånvaro vid riksdagssammanträffanden är ett stort problem och det hjälper inte att de har ingen närvarokrav. Samt många av dem har extra knäckt som de väljer att fokusera sig i före sitt demokratiska uppgift som folkvald representant. Nu tänk efter om ni själva sket i att komma till jobbet eller om ni var för upptagna med sidoprojekt för att göra det. Då tror jag knappast på att ni kommer ha kvar det jobbet, ännu mindre få en löneförhöjning upp till cirka 71000 kr/månad. Om de ska åtnjuta av alla de privilegier som de har, då bör de i gentjänst ta sitt politiska ansvar på fullt allvar och leda Sverige efter vårt demokratiska behov.

Och personligen anser jag att riksdagspolitikers månadslöner bör ligga vid genomsnittsnivån, alltså vid snitt 36000 kr, för då skulle de lönemässigt sätt vara folkets representanter. Och för er som kanske kritiserar detta; att det kanske kommer att få dem att acceptera mutor eller liknande eftersom det är en allt för låg ersättning för dem som politiska representanter, då säger jag att det är just det som är poängen; att om de verkligen vill bli riksdagspolitiker, då ska de vilja bli det utifrån en genuin, idealistisk vilja att styrka Sverige rätt efter folkets behov. Positionen bör inte eftersökas av själviska karriärister som enbart är ute efter privilegierna och statusen, för annars kommer den svenska demokratin att styras av folk med helt fel attityd inför den; av folk som hellre ser till sitt eget bästa före folkets och demokratins. Att riksdagspolitikerna i majoritet väljer för att rösta för högre månadslöner åt sig själva visar på att denna själviskhet redan har infekterat allt för djupt in i den politiska demokratin, och att de s.k. folkets representanter inte har medborgarnas intresse i främsta fokus.

De bör acceptera en genomsnittslön på 36000 kr/månad och sedan spendera sin politiska vilja och energi åt att leda Sverige till att bli en framgångsrikt och stabilt nation istället på hur de ska kunna berika själva på skattebetalarnas bekostnad. Om det är just det som de är ute efter så får de försöka söka lyckan någon annanstans utanför de politiska maktkorridorerna. De skattepengar som kommer att hamna i deras egna fickor kunde istället ha gått till åt att bekämpa coronapandemin eller gängvåldet eller gått till utbildning, innovation, välfärden eller till vad som helst. I vårt dagens turbulenta period så behöver vi karismatiska och osjälviska förebilder att se upp till; och inte minst bland de som är förväntade att leda oss genom motgångarna så behöver vi finna sådana förebilder. En riksdagspolitiker är menat att vara den demokratiskt valda representanten av folkviljan och det är dags för dem att de blir det på allvar, för just nu behöver vi som mest sådana representanter att leda oss genom motgångarna. Och att de höjer sina egna löner mitt under denna turbulens – när välfärden, sjukvården, kriminalvården, skolan, o.s.v. går på knäna p.g.a. bristande resurser – sänder helt fel signaler till en allmänhet som kanske kommer att få se sin hopp och förtroende till demokratin ta sig en krackelerande törn...