När Umeås hälsocentral visar sin funkofobi mot Aspergers

Gällande frågan om diskriminering så är Sverige för mesta dels en föredöme ty i vårt land så är diskriminering mot andra människor baserat på deras t.ex. hudfärg eller religion starkt ifrågasatt och även om åtminstone undermedveten diskriminering mot t.ex. arbetssökande med utländskt klingande namn är en vanlig problem inom arbetsmarknaden så är vi i Sverige generellt emot nästan all form av diskriminering.

Nyckelordet är dock “nästan” ty medan vi har lärt oss att vara emot diskriminering mot t.ex. homosexuella, judar eller invandrare så finns det en grupp som det verkar fortfarande vara helt ok med att diskriminera och utesluta efter egen goda tycke – och då inte minst från arbetsgivarnas sida – och det är folk med neuropsykiatriska diagnoser som t.ex. ADHD eller Aspergers. När det gäller denna grupp så verkar det vara helt acceptabelt från arbetsgivares sida att medvetet utesluta de från specifika yrken utan att någon allmän rättfärdig ilska bryter ut i samhället för i flera år så har folk med neuropsykiatriska diagnoser förhindrats från att bl.a. gå med in i polisen eller militären, och även när Diskrimineringsombudsnämnden har förbjudit denna uteslutning, och om åtminstone polisen har välkomnat detta, så fortsätter militären att vägra ta emot folk med diagnoser, det trots den geopolitiska situationen omkring Sverige och den starka behovet för nya soldater. Och sedan har vi fått fall i vilket bl.a. tågförare med medårlig yrkeserfarenhet sparkas för ingen annan anledning än att de plötsligt får en neuropsykiatrisk diagnos som innan hade inte varit ett problem i deras yrkesutövande. Eller hur de uteslutas både från brandkåren eller från fallskärmsförbundet. Och även om DO har klassificerat detta som klassisk form av diskriminering så fortsätter arbetsgivare vara fördomsfyllda rövhål som efter helt eget tycke utesluter en hel grupp människor från att bli självförsörjande, produktiva samhällsmedborgare enbart p.g.a. sitt eget närsynthet. Och nu har Umeås hälsocentral uppenbarat sin sanna funkofobiska attityd.

Maria Sivsdotter hade nyligen avslutat sin utbildning som medicinsk sekreterare och var på väg med att påbörja praktik hos ett av Umeås hälsocentral med löften med sommarjobb efteråt. Men så fort hon berättade till sina arbetskamrater att hon har Aspergers så blev det omedelbart hejdå från arbetsgivarens sida. Och enbart p.g.a. det; inte för att hon var “besvärlig” eller för att hon hade inte det rätta utbildningen eller för vilken annan anledning som helst som kunde ges. Hon fick sparken endast för att hon ville vara ärlig inför sina nya, förmodade arbetskamrater om en väldig intimt hemlighet eftersom hon hade stort tillit på att de skulle acceptera henne som en av dem den till trots. Och som följd av detta så är hon inte längre välkommen att få jobba hos dem. Det spelar ingen roll om att hon har spenderat flera år av slit med sina studier, kanske hela nätterna långa, i hopp om att hon en dag skulle få jobba inom sjukvården och hjälpa andra människor. Det spelar ingen roll om hon kanske gick ut med högsta betyg eller vilka andra former av meriter eller erfarenheter som hon än besitter. Det spelar ingen roll om hur hon är som en person – och vad som man kan läsa ut ur artikeln om henne så verkar hon vara en godhjärtat, empatisk och tillförlitlig person som tror på det bästa hos folk; så fort hennes neuropsykiatriska diagnos blev känt hos arbetsgivaren så fick hon inte jobbet trots allt detta.

Med detta handlande så har denna hälsocentral uppenbarat sin diskriminerande funkofobi som har hindrat en ung och lovande talang från att få fullfölja sina drömmar och ambitioner som hon har nog jobbat och slitit inför för att nå, enbart för en medfödd kondition och det innan hon har ens fick chansen att visa om den faktiskt utgör ett hinder – sannolikt inte – mot hennes professionalism. Deras verksamhetschef kan hitta på vilken skitsnack som helst för att försöka rättfärdiga sin diskriminering mot Maria men vem som helst kan se att detta handlar enbart om en klassisk fall av funkofobi baserad på verksamhetschefens egna, falska fördomar om NPF-diagnoser.

Nu när problematiken med funkofobi mot NPF-diagnoser inom arbetsmarknaden har börjat blivit uppmärksammat de senaste åren så trodde jag att vi var mot rätt håll gällande detta. Men nu ser jag hur den fortsätter att sätta krokben för folks vägar i livet och gör så att ett av de mest marginaliserade grupperna i samhället marginaliseras ytterligare. Och återigen undrar jag var den rättfärdiga, allmänna ilskan mot det är någonstans? För när en skandal gällande diskriminering mot t.ex. rasifierade personer avslöjas så brukar det snabbt bli en hätsk kritik mot de arbetsgivare som utför diskrimineringen, men när det gäller NPF-diagnoser så blir det nästan lika tyst som graven och även de artiklar som tar upp denna problematik tenderar att vara korta notiser eller texter som om det är inte värt för journalisterna att ifrågasätta och kritisera detta på något djupare plan. Att det är så allmänt tyst kring detta och att denna diskriminering tillåts att fortsättas visar på hur stort ignoransen och fördomarna om NPF-diagnoser är. Jag menar; vi har en ung kvinna som har gjort allt rätt för att kunna ansöka detta jobb, utan att hennes diagnos har varit ett hinder, och det till trots så ska hon bestraffas på detta sätt som om hon vore en potential hot mot patienterna i hälsocentralen.

Är det så här det ska vara eller är det inte dags att denna form av diskriminering upphör över hela Sverige? Vi brukar trots allt stoltsera om vårt liberala meritokrati och hur det är den som gör Sverige speciellt. Men jag ser inget av detta i Marias fall, eller andra liknande fall som t.ex. i försvaret eller i fallskärmsförbundet. Personligen anser jag att det är dags att denna form av funkofobi inom arbetsmarknaden upphör omgående, att arbetsgivare sopar bort sina egna fördomar så att folk som Maria ska kunna få chansen att bli en del av samhället som likt vi är efter de förmågor och motivation som de innehar, att vi tar denna diskriminerande problematik på större allvar samt att vi står upp mot den när vi ser den inträffa. Om vi ska kunna skryta om hur fördomsfria och allinkluderande vi är så kan det första vi bör göra är att stå vid Marias sida mot den verksamhetschef som avskedade henne utan egentlig orsak och vars funkofobi hon så patetiskt försöker dölja med motiv som enbart uppenbarar hennes egna närsynta fördomar om Maria; som om hennes diagnos automatiskt gör henne till en inkompetent och livsfarlig person. För vi kan nog hålla med om att detta är en klassisk fall av orättvist behandlande som i en upplyst samhället som vårt och som med rätta sinnen inte kan acceptera, ännu mindre tolerera. Och just därför behöver vi stå upp för Maria och mot denna samhällsfobi mot en redan väldigt marginaliserad samhällsgrupp. För även om vi har övervunnit de flesta samhällsfobier mot andra marginaliserade grupper så kvarstår det en hel del och endast när den allmänna attityden mot NPF-diagnoser och de negativa fördomar som finns kring dem förändras kan denna också övervinnas. Endast genom detta så kan den funkofobiska infektionen inom arbetsmarknaden bekämpas och därmed göra det möjligt för Maria och andra med NPF-diagnoser nå sina drömmar utan att deras medfödda konditioner ska utgöra hinder för dem likt hur t.ex. hudfärg inte ska få göra det.