Till de vildstrejkande lokförarnas försvar

För en kort period sedan så utförde pendeltågens lokförare en vild strejk som varade i cirka tre dagar, vare som följd pendeltågstrafiken stod still. Så om man behövde åka från t.ex. Jordbro till Upplands Väsby så hade man nog en dålig dag då. Men jag har inte skrivit detta inlägg för att fördöma lokförarna; tvärtom så har jag skrivit detta inlägg för att uttrycka mitt fulla stöd till dem. För ansvaret ligger inte hos dem; den ligger helt på deras oseriösa, försummande arbetsgivare som har bedrivit Stockholms tågtrafik på ett helt oansvarigt sätt.

Att vi har sett en vild strejk – en ovanlighet inom den svenska arbetsmarknaden – bryta ut beror helt på den inkompetens som deras arbetsgivare MTR har skött vår tågtrafik allt sedan de tog över skötseln av den. Allt sedan de har gjort det så har de aktivt skurit ner på dennes kvalitet till det allt sämre för varje år till den grad att en vild strejk knappast påverkar tågtrafikens effektivitet ytterligare. Jag menar, har du som läser denna inlägg inte märkt av hur allt oftare tunnel- och pendeltågstrafiken drabbas av irriterande defekter som förstör din resa eller dag? T.ex. hur allt oftare vi blir försenade till jobbet, plugget eller festen för att tågtrafiken plötsligt drabbas av s.k. “signalfel,” “vagnfel,” “spårfel,” eller vilket fel det än då vara. Nu för tiden är det som om Stockholms tågtrafik fungerar när den känner för det. Och samtidigt som dess kvalitet försämras så höjs månadsbiljetten till astronomiska priser som om MTR och det landsting som har outsourcat skötseln till dem tror att vi är gjorda av guld. Så vi tvingas helt enkelt att betala mer för sämre service, mitt under hyperinflationens tidsålder när vi redan måste ha tajta budget så att vi kan betala för hyran, elen och maten utan att bli allt för utblottad.

Men åt helvete som denna misskötsel av tågtrafiken kan innebära för oss så måste det vara värst för lokförarna och andra tågtrafikspersonal som måste tvingas hantera denna inkompetens och försummelse i första hand. Speciellt när deras arbetsgivare vill skära ner på deras personliga säkerhet i ännu ett försök att spara och behålla våra pengar för sig själva. För det som slutligen fick dessa lokförare att ge ut i vild strejk är p.g.a. deras säkerhet ska skäras ner och riskeras ytterligare när MTR vill göra sig av med tågvärden, alltså de som sköter ordningen och säkerheten inne i vagnarna. Därmed ska lokförarna själva behöva sköta detta tillsammans med själva åkandet, helt på egen hand. Och vi kan nog slå vad om att de inte kommer att få extra betalt för den större risk mot deras personliga säkerhet som det kommer att innebära. Alltså ännu ett exempel på “mer stressigt arbete och ansvar – mindre betalt och stöd” som har förpestat oss alla i våra yrkesliv de senaste åren, vilket har enbart lett till en pandemi av stress- och arbetsrelaterade psykosocial ohälsa. Ja, lokförarna förstår nog vad detta kommer att innebära för deras egen hälsa så att de anser sig behöva gå ut i strejk för att motverka detta har jag full förståelse över. För Gud vet att snacka eller att ha ett “intern dialog med närmsta chefen” som arbetsgivarklacken älskar att spotta ut hjälper föga, om ens det.

Det finns dem som kritiserar lokförarna över deras vilda strejk, men vad de inte förstår är att en vild strejk är en sista, desperat alternativ för de arbetstagare som i åratal har inte fått sina röster hörda hos arbetsgivarna gällande deras möjligheter till en trygg och stabil arbetsmiljö. En arbetsmiljö som i MTR:s fall har varit helt annat än detta. Sannolikt så har dessa lokförare försökt ha haft sitt “interna dialog” med MTR över hur deras nedskärningar inom personalsäkerheten kommer inte enbart leda till en mer stressig och psykisk påfrestande arbetsmiljö, men också till en försämrad servicekvalitet som inte minst oss dagliga tågresenärer har fått uppleva mer än en gång, utan att bli hörda. De som försöker sätta ansvaret på dem genom att påstå att de inte tar tågresenärernas behov på fullt allvar verkar inte förstå att det ansvaret ligger helt på MTR:s axlar och att allt detta beror helt på att MTR har försummat detta ansvar. Det är MTR som har skurit ner i princip allt inom Stockholms tågtrafik så att denne har blivit till ett skämt. Dessa kritiker bör, istället för att anklaga lokförarna för att “använda resenärer som gisslan,” kritisera MTR för att de inte lever upp till vår, eller åtminstone våra valda landstingspolitikers, förtroende att de kan sköta det ansvar vi har gett dem och erbjuda oss en högkvalitativ tågtrafik med den kompetens och vilja som krävs för det, till vilket MTR har misslyckats med. De har missbrukat vårt förtroende, och de anställda är de som har fått lida mest av den försämring av tågtrafiken som MTR har bedrivit. Men detta verkar kritikerna inte bry sig om, för i slutändan så är väl den lilla mannen lättare att kritisera och anklaga än den större aktören för att denne inte gör sitt jobb och att denne har mage att kräva bättre villkor. Att kritisera den som har makten och pengarna – alltså vi de betalande tågresenärkundernas pengar – samt stöd från de svenska och, i detta fall, kinesiska politikerna är väl lite av en för stor uppgift för dem att göra.

Inte bara det; de tågvärd som MTR vill göra sig av med riskerar att bli av med den försörjning som de behöver för att klara livhanken för sig själva och sina familjer. Att de ska bli varslade mitt under hyperinflationen och prisökningarnas period är inget annat än klart exemplar för det förakt som MTR uppenbart har inför sina anställda. För det är inte enbart lokförarna och tågvärdar som har fått lida av deras förakt; t.ex. så kan stationsvakter ens knappt få använda toaletten när de väl behöver det utan att de ska skapas en massa problem för dem.

Så lokförarna bedrev sin vilda strejk eftersom deras arbetsgivare har skurit ner på både säkerheten och effektiviteten år efter år utan att det har förbättrat någonting annat än ledningstopparnas plånböcker och nu har de helt enkelt fått nog. MTR har försummat Stockholms tågtrafik när de istället behöver bygga ut och förbättra den mitt under klimatkrisens tidsålder då när en klimateffektiv infrastruktur är som mest behövande. Och på tanke hur vanligt denna typ av agerande ur arbetsgivarnas sida har blivit så kan det nog behövas lite mer vilda strejker där ute.

Gällande fackens roll i detta så har de också kritiserat lokförarnas agerande. Men vad de istället bör göra är att se den arbetsmiljöklimat som den är och utnyttja det för få sina medlemmars röster hörda. De bör se detta som ett tillfälle att återigen visa de arroganta, oseriösa arbetsgivarna sin sanna styrka och sätta dem på plats som de tidigare i historien har gjort flertal gånger om. De bör istället ge lokförarna sitt fulla stöd och bli den samlande styrkan som leder en ny facklig rörelse för bättre villkor och arbetsmiljö för sina medlemmar. För trots att arbetsgivarsidan har bedrivit en kampanj i decennier för att knäcka och släcka den fackliga viljan så finns det kvar en glöd inom den som enbart behöver bränsle nog för att åter bli det passionerade eldstorm som brände ner den gamla Fattigsverige och närde den internationellt förebildande välfärdssverige med dess aska. Med den glöd som lokförarna, och innan dem Göteborgs hamnarbetare och Stockholms sopåkare, har visat så kan den fackliga rörelsen återigen ta striden för arbetstagarnas villkor till nästa nivå. För arbetsgivarna ska veta att det är arbetstagarna som får ekonomins hjul att rulla. Allt som behövs är att facken tar inspiration från dessa lokförare och skakar sig loss från den defaitism som arbetsgivare har planerat in dem. För den fackliga rörelsen är långt ifrån död; den har enbart gått på lögnen om dennes irrelevans. Men likt elefanten vars framben är fastknuten till en lös pinne så behöver den enbart sparka bort pinnen för att bli den vilda, ohejdbara kraften som kan röja undan alla hinder för en bättre arbetsmiljö för oss alla som den är menat att vara. I en tid då villkoren börjar försämras så är det nu som den fackliga rörelsen behöver sin renässans och stå bakom arbetstagare när deras villkor försämras till den grad att en vild strejk plötsligt blir en alternativ för dem. Just nu ser vi den erövra flera slagfält som inom bl.a. inom Amazon, Starbucks, McDonald’s, osv - alltså i koncerner kända för sin antifackliga policy. Så om facken kunde erövra de slagfälten så kan de också erövra Stockholms tågtrafik. Allt som endast behövs är de står upp bakom lokförare och andra arbetstagare när de ber om att bli behandlad som fullvärdiga människor. Ty i slutändan är de inga känslolösa maskiner som kan behandlas godtyckligt hur som helst av sina arbetsgivare, och därmed är det helt naturligt och mänskligt att de utför öppet motstånd som en vild strejk om de inte erhåller sin mänskliga värdighet. Det är någonting som vi alla, och inte enbart de fackliga, kan känna igen oss. Ett stöd till lokförarna är ett stöd till en mänskligare och mer demokratisk arbetsmiljö.